Inte sällan är det släkten som ställer till det, trots att de väl ofta är anledningen till att vi alls har semester. Ta bara alla lögner och påhitt Sunes pappa tvingas dra för sin familj för att behålla skenet av trygg familjeförsörjare i Sune i Grekland – all inclusive (Hannes Holm, 2012). I den filmen är mansrollen så satt i gungning att inte ens unga Sune klarar sig. Hans tjejtjusarförmåga är som bortblåst. För att inte tala om den alpsemestrande och krisande pappan i Turist (Ruben Östlund, 2014). Nog får familjen tid för varandra, men kanske inte på det sätt som var planerat. Och kvinnorna går det inte bättre för. I All Inclusive (Karin Fahlén, 2017) ska Ingers skilsmässosorg räddas under en Kroatienresa ihop med döttrarna Tove och Malin. Men Toves idéer om att fixa manlig fägring till sin mor trasslar till det. Kvar blir pinsamheter bland duschmunstycken och för många bourbondrinkar.Det går att fastställa exakt när den svenska semesterfilmens sol gick i moln. Det var 1980. Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten av Lasse Åberg visade hur svenskens politiska korrekthet förbyts i svineri utanför gränsen. Samma år kom Vi hade iallafall tur med vädret … av Kjell Sundvall med bilsemester och campingliv långt från glädje och frihet. Bara två år innan, i Bomsalva (1978), utgjorde bilder från en dansk badsemester idyll och avkoppling. De fungerade som stark kontrast till det hårda arbetslivet på ett kraftverksbygge i övre Norrland.