Dramatik på vita duken”Teatern är min hustru, men filmen är min älskarinna”. Ingmar Bergmans ord säger en del om teaterns präktighetsstämpel i relation till filmen.Att kalla en film teatral är ofta lika med dess dödsstöt. Mången styltig dialog har orättvist skyllts på teatern. Att så lite dramatik funnit sin väg till vita duken är alltså inget konstigt. Nämnde Bergman gjorde, sin teaterinvolvering till trots, inga regelrätta filmatiseringar av dramatik utöver Det sjunde inseglet (1957) som baserades på hans egenskrivna pjäs ”Trämålning” (1954) och de pjäser han regisserade för tv-teatern. Men nämn den Bergmanfilm som inte ekar av Strindberg.Just Strindberg är också den mest filmatiserade av svenska dramatiker där en pjäs som ”Fröken Julie”, uruppförd 1904, filmatiserades för första gången redan 1912. Men han utgör alltså ett undantag. Samtidigt har filmen allt att vinna på att närma sig scenkonsten. Här finns texterna, rollerna och inte minst skådespelarna. Den främsta skådespelarutbildningen i Sverige går fortfarande under namnet Scenskolan och de aktörer som fostras där bär med sig ett teaterarv som letar sig in i filmen. Teatern har alltså redan tagit första steget – och aldrig har filmen varit så närvarande på våra scener som nu. Inte minst tack vare filmregissörer som Björn Runge, Gabriela Pichler och Rojda Sekersöz, som tagit steget upp på tiljorna, och namn som Suzanne Osten, Lisa Langseth eller nämnde Bergman som gör både teater och film. Den senare tillhör idag en av Nordens mest spelade dramatiker. Vilka pjäser som spelas? Hans filmmanus förstås.